sjukt gammal

• Igår var första dagen som vi inte bloggade sedan vi startade 

 

Ja. Och nu är du hos mig och vi sitter tillsammans. 

 

• Jag flyttade från Danmark och det tog lite tid igår...

 

...och du kom hem sent på kvällen. 

 

Ja... Nu är du här och vi har rättat till saker som släpat efter. TVn har kommit igång utan att det behövde göras något. 

 

• Jag startade om apparaten. 

 

Ja... bra i alla fall. Men min natt var inte bra. Jag kom till masken mycket bra eftersom flickan som sätter den är väldgit duktig. Jag tog två stycken Melatonin, men hela natten väcktes jag av att jag var torr i munnen och var tvungen att smacka och väta och svälja för att det skulle fungera. Jag låt 10 timmar och det var glada gubbar men torra munnen var jobbig. Sen fick jag en förfärlig hjärtklappning på morgonen vilket jag inte har haft på länge. Jag låg och väntade på att få hjälp av hemtjänst och de kom inte förrän kl 8. Då fick jag världens uppfustran. Eftersom de inte brydde sig om mig... utan de höll på med apparaten och andra prylar. 

 

• Du behövde att de tog kontakt och pratade med dig? Eller att de märkte att du mådde dåligt? 

 

Ja, och det gjorde de inte. Så jag höjde rösten och sa: "stanna upp och hjälp mig och ta det lite lugnt. Ni måste hjälpa mig". Och då säger den ena kvinnan: "om du talar högt så går vi härifrån". Jag ser på den andra kvinnan att hon blir orolig. Då säger jag: "då tycker jag att du ska gå. Gå du nu". Hon tar två steg bakåt och det ser ut som att hon tänkte gå. Men hon gjorde inte det. De börjar ge mig medicinerna och sen står de stilla. Då säger jag "vad är det jag behöver nu?" Och de kommer ihåg att jag behöver inhalera. Kvinnan som skulle gå härifrån pratade och pratade fostrande och till slut säger jag: "prata inte mer utan hjälp mig". Då gör de det äntligen. 

 

Jag tycker jag blir uppfostrad överallt. Du tror inte att sopgubbarna uppfostrar mig men jag tror det. Igår hade de ställt soptunnorna bakom din systers bil och blockerat och vi undrade vad de höll på med. Jag vet inte. Men de uppfostrar. 

 

• Och vidare? 

 

Jo, jag skulle vilja ställa en fråga till andra brukare. Känner ni er nerplattade av hemtjänsten? Jag känner mig så nerplattad och styrd, och tvungen att lirka och juddramoch försöka lägga tillrätta. Inte stöta mig med dem. Det är bara det att när jag mår riktigt dåligt så orkar jag inte vara glättig. Jag pratar då med stark röst. Jag är inte arg. Då bluir jag ännu mer tillplattad och uppfostrad. Jag måste säga att jag mister livsglädjen. 

 

• Har du livsgläjde? 

 

Egentligen har jag det. Men eftersom jag är så skröplig med andningne och den rubbas så lätt så orkar jag inte anstränga mig för att de ska vara snälla mot mig. Jag bara ger upp. 

 

Det blir ju tydligt att det är beroendet som är jobbigt. Och att du behöver hjälp. Och att du kämpar med det där existentiella som livet bär med sig.  

 

De skiter i mig, slänger över mig en filt och så gär de. Ha det bra. Har du sovit gott. Det väntar inte på svar ens. De bara gör ett jobb. De bryr sig inte. 

 

Jag litar inte på dem heller. Jag ska förflytta mig och behöver sätta mig i stolen. Efter den gången de tappade mig på golvet så litar jag inte på någon. inte förrän jag sitter i stolen, kan jag vara trygg. Nu vet jag någon jag kan vara tyrygg med men inte alla. Varje gång jag ska sätta mig är jag rädd. Jag har inte råd att falla på golvet med min andnöd och ina skära ben. 

 

Hela tiden har jag en känsla av att det inte är klart med min gallblåsa - det håller fortfarande på att läka. Hela tiden har jag besvär av mitt öga där linsen kommit på sned. Jag ser ingenting med det ögat och det är hemskt jobbig HELA TIDEN.