sjukt gammal

• Du sa att du hade något du ville prata om? 

 

Ja, skam, skuld och stolthet. Jag hörde ett program som handlade om att känna skam och skuld. Det var på radio. Sanningen är den att jag känner aldrig vare sig skam eller skuld. Det förutsätts alla göra. Jag kom på varför jag inte känner skam och skuld. På radio berättades det att när programledaren var fem år var hon på en trädgårdsfest. Hon gick fram och tog sig läsk och kakor. Då kom det fram en tant och sa: "skäms du inte? Ser du inte att det står att man ska betala för sig". Och då skämdes hon. Hon kunde inte läsa, men hon skämdes ändå. 

 

När jag pratade sen men din syster om detta kom jag på att jag inte utsatte mig för sådana situationer för jag var så blyg och försiktig så jag skulle aldrig göra något sådant. Egentligen har det nog hållit i sig hela livet. 

 

• Är inte blyghet och försiktighet koppat till skam? 

 

Nej, det tycker jag inte. 

 

• Vad handlar blyghet om då? 

 

Det är att man inte vet vad situationen innebär. Man kan inte veta något om situtionen. Jag tror att jag hela bardomen och ungdomen i alla fall, var försiktig med att framträda. 

 

Det var din far som lärde mig att man kan umgås med hög och låg och vara säker på sig själv. 

 

• Är inte att vara socialt försiktig att inte vilja visa upp sådant som kan vara skamligt? 

 

Jag har inga sådan sidor. 

 

Jag har struntat att ställa krav på jobbet. Jag hävdade aldrig löneökningar. Jag var nöjd med det jag hade. Att jag fick löneökning var för att de inte kunde gå förbi mig när andra fick det. Jag slutade med en låg lön. Jag hade så roligt på jobbet. 

 

Det där med skuld kan jag inte riktigt heller känna till. Jag har tidigare berättat om min lärarinna som drog in Gud och pratade om förlåtelse och hur jag blev alldeles paff över hur man kunde förnedra sig. 

 

Sen hade jag en mamma som krävde saker av mig som jag inte tyckte var så bra. Hon bråkade med mig och så gav hon mig skulden för något jag inte gjort och krävde att jag skulle be om förlåtelse flera gånger och helst skulle jag gråta. Jag kände nästan varje gång att det inte var mitt fel men att jag måste bete mig på det sättet för att det skulle bli lugnt.

 

En gång hände något som ändrade radikalt mitt sätt att vara. Det var när min svägersla fick en förlossningspsykos. Jag visste inte att det var det, då. Men min mamma var hos henne och hon ringde mig och sa: "du kan väl ringa och prata med henne". Och så gjorde jag inte det - det var något annat som kom ivägen. Sen blev min svägerska psykotiskt. Efter det när jag känner att jag ska ta kontakt med någon så gör jag det. Det ändrade verkligen mitt liv. 

 

För hennes del tog jag ner henne till Lund så hon fick vara på psyket här. Jag tog hand om hennes son och jag tog kontakt med en psykiatriker som hjälpte henne att bli frisk. Så jag betalade för mitt misstag att inte höra av mig till henne. Jag hade hennes lille pojke hos mig två omgångar så att hon fick vila. 

 

Jag gjorde en sak till där jag så småningom förstod att jag borde skämmas, fast jag inte skämdes. Det var en rättegång och jag kände domarens far väl. När domaren satte sig så frågade jag glatt: "hur står det till med din far?" Domaren tittade skarpt på mig och sa inget. Efteråt så förklarade min dåvarande  man att det var olämpligt att vara så personlig i ett sådant sammanhang. Faktiskt dömde domare till min fördel i alla fall. 

 

Så har vi det här som jag var med om på min insitution där lärarna talade illa om studenterna, så jag brukade beröma dem istället. Så hände det att två ugna tjejer som man talat särkilt illa om, tog livet av sig med bara månaders skillnad. Då fick lärarna skuldskänslor. De våndades och pratade om det. 

 

• Och de var psykologer? 

 

De var pedagoger som undervisade psykologer. 

 

Så har vi det där med stolthet som jag också nämnde. Det tycker jag inte heller man kan gå runt att vara. Det var någon som sa till mig: "du är väl stolt över dina tre barn?" Nej. Varför skulle jag vara det? Mina tre barn är bra människor och det är inte min förtjänst. De har utvecklats till det. Det kan inte jag gå omkring och malla mig över. 

 

Tillägg: hur min situation kan vara när jag ligger och längtar efter en handduk. De glömde ge mig en som ajg brukar ha för att torka av näsan och munnen. Den låg på en stol utom räckhåll från klockan 11.30 till 17.30. 17.30 fick jag handduken. kan man föreställa sig vilken plåga det är att vara så beroende av andra. Det är min situation i ett nötskal, att längta efter en handduk att torka näsan med i 6-7 timmar. Då blir man livstrött. 

 

• Du torkar dig väl på filten? 

 

Jag torkade mig på den lillla fladdermusen, ett rosa gosefiltsdjur, som jag fått av dig. Men det kändes inte rätt.