Om vänskap
Nu ska jag tala om vänner.
När jag var 4 år tog mamma och far emot ett sommarbarn från Stockholm. Hon hette Britt-Marie. HOn var nog 6 år. Det finns ett foto. Hon var min första vän, kan man säga. Jag hade inga vänner mer än skogen och naturen innan dess och sen när hon sen reste hem. Hon hade svåra förhållanden, hon hade blivit slagen och illa behandlad. MIna föräldrar ville att hon skulle stanna och det ville hon också. Men det fick hon inte. Vi var alla förtvivlade, också hon. Det var mycket svårt.
Ända tills jag började skolan så lekte jag egentligen inte med någon, eller hade vänner. Lite grann lekte jag med arrendatorns pojke, som hette Sigvard. De hade flera barn, emn jag lekte bara med honom. Min bror påstod att vi satt och tittade varandra i rumpan men jag minns inte det - jag tror han hittade på.
Sen när jag började skolan fikc jag en klasskamrat som var två år äldre och gick i samma klass, och bodde i byn. Hon och jag blev goda vänner. Vi träffades då och då hemma hos henne. Det var på den gården som min fina ros som jag har här i trädgården nu, växte. Sen var den e flicka som var tre år äldre, som hette Gun. Hon var som en vän, men hon tog hand om mig ochsåg till att ingethände mig. Hon vakad eöver mig när vi cyklade till skolan.
De kontakterna bröts när jag så småning åkte till Realskolan, 1949 på hösten. Där träffade jag under det första året en mängd tjejer. Vi bildade en lite klubb. Vi har 8-10 stycken som umgicks och stöttade varanda. Vi köpte till och med en ring i aluminium som jag har kvar. På den står det REMEMBER.
Men den gruppen varade bara i ett år. Sen kom inte alla tillbaka. Den blev mindre och den lilla gruppen tog realen tillsammans. Sen kom jag tillbaka hem igen och började så småningom i Växjö på Latinlinjen. Därefter har jag inte haft några vänner. Det är inte helt sannt för jag hade några kompisar i Växjö som jag gick och dansade med och lite och en bänkkamrat som hette Barbro. Jag hade mina män. Det räckte väl för mig att jag hade dem. Jag förlovade mig också under den tiden. Sen kom jag till Lund. Och här har jag klarat mig bra utan att gå in i...
Nu vill jag komma till att det där att ha vänner är för mig betydligt överskattat. Jag tror att när man nått stadiet av klokhet och vishet som Eriksson skriver om - när man har glädje i att läsa, hjälpa andra, att jobba med hypnos...Allt det jag har inom mig av aktivet och energi, ända nu när jag är snart 92, det gör att man umgås med människor utan att haka fast i dem i en vänskapsförhållande. Jag hade en relation med en flicka som jag lärde känna då jag gick en kortare kurs i Hypnos - där gick hon. Sen gick jag den fortsatta utbildningen under tre år. Hon hade inte råd att gå på den, så vi sågs efter utbildingsdagen och jag lärde henne vad jag lärt mig. Vi sågs på fredagen och hon hade köpte en kasse med vin. Ibland satt vi på Grand Hotel och jag körde bil så jag drack inte där. Hon fick kursen av mig, gratis, och jag tränade. Så jag blev till slut legitimerad hypnosterapeut.
- Men det är med vänskap och ensamhet?
Jag kan inte känna mig ensam på grund av brist på vänner. jag är nöjd med det jag har. Jag har skrivit böcker. Alla får ha sina vänner. För mig har detta inte varit något som jag har behövt. Snarare har jag varit skeptisk. Folk sviker så ofta varandra i olika sammanhang.