Lyssna
Jag skulle vilja berätta om mina egna två somrar inom sjukvården; tänka lite grann på vad jag upplevde där. Vad jag känner igen nu när jag ligger på sjukhus.
Den första sommaren när jag tagit studenten jobbade jag på en medicinavdelning för män och kvinnor. Min stora uppgift var att stå i ett laboratorium och sticka ner stickor i urinprov som luktade något förfärligt. Jag stod där hela dagar och stack ner. En dag när jag skulle cyklar till jobbet (jag bodde ensam i en lägenhet på väster i Växjö) så körde jag omkull och slog mig något förfärligt i höften och armen. Jag fick inte servera mat till de gamla men jag skulle bära ut disken. Då tappade jag en hel bricka med glas på golvet mitt framför översköterskan. Som hon skällde ut mig! Jag låg där på golvet och plockade glas och var darrrig.
Sen var det en arbetskamrat som lurade i mig att vi skulle upp på taket och röka och det gjorde vi. Så kom översköterskan på det och vi fin en rejäl utskällning. Hela tiden gick hon runt och skällde. Det var så synd om de gamla coh sjuka - de var hunsade och de kördes med. Översköterskan var förfärlig. Maten som kom in i köket som de skulle dela upp, stod sköteskorna och åt av innan de delade ut den till de gamla. De glufsade is ig med skedar direkt ur skålarna. Jag åt inte där. Jag åt inte i matsalen heller. Jag gick ner och satt mig vid sjön. Det fanns en plats på Helgasjöstrand, där jag satt jag och åt mackor jag hade gjort. Ibland kom mor cyklande till mig med soppa som hon åt tillsammans med mig på bänken. Det var ett strandpalats.
Den andra sommaren jobbade jag på BB på förlossningen. Det var interssant. Där fanns en sköterska som gav sig själv narkos när det inte var några förlossningar. Hon var ganska förfärlig med det. Men de var inte så svåra där. Vid ett par tillfällen fick jag vara med och till och med hjälpa till under förlossningarna och sedan ta hand om mödrarna. Det var lärorikt. De hade verkliga restriktioner. Man fick inte röra sig de första två dygnen efter förlossnignen. De blev liggande och man bytte blöja på dem, de fick inte stiga upp. Det var väldigt hårt och bestämt. Jag födde din syster där senare. Jag blev också liggande på en sådan förlossningsavdelning och fick ligga blickstilla när de bytte blöja fyra, fem gånger om dagen. Jag fick stiga upp tredje dagen. Det var väldigt noga.
Sen jobbade jag på barnavdelningen en månad samma sommar. Där smög jag till en liten pojke på mina raster och pratade med honom. Det såg de inte på med blida ögon, men jag framhävdade att jag kunde hjälpa honom. Han blev så glad, för han var så ledsen. Han hade leukemi. Han var nog 6 år gammal. Vi blev goda vänner. Då satt jag på strandpromenaden och åt mina smörgåsar och skyndade sen upp för att vara med bonom.
Vet du vad jag tror jag lärde mig? Att man ska visa stor kärlek till de sjuka och vara snäll mot dem. Jag visste det redan, men det kändes bra att kunna vara det.
- Hade mormor något med den inställingen till de sjuka att göra, tänker du?
Ja, det hade hon. Hon var mycket lyhörd för sjuka människor, alltid. Det var far också.
- Jag skulle nog vilja hävda att det sipprat vidare till mig och mina syskon.
Jag tänker på alla mina egna patienter som jag har haft genom åren. Den lilla gumman jag hade på ålderdomshemmet nära där jag bor, som var så olycklig. Jag gick och hälsade på henne med hennes son. Han var en så bra person. Jag lät henne prata och säga sitt, och jag lät henne förklara vad hon ville och behövde för mig. Det lyckades hon inte göra för vårdpersonalen. Hon behövde passerad mat men hon fick aldrig det. Vi kallade in en ansvarig sköterska och sonen förklararde vad hon behövde, som hon inte hade kunnat uttrycka och jag sa mitt som psykolog. Då tog det skruv. Sen fick hon passerad mat som hon kunde äta utan att de tryckte till potatisar och så. De hade aldrig lyssnat på henne, hört efter vad hon behövde. Det behövdes att jag var auktoritet kom och talade om det. Det var förfärligt.
Så har det varit i många situationer att jag har varit närvarande och lyssnat och det har krypit fram saker som inte sagts förut och som kan vara väldigt avgörande hos en sjuk människa. Lyssna. Lyssna måste man göra. Förstå.
Men detta var fortfarande inte det tema jag hade tänkt ta upp. Jag hade tänkt prata om ett annat tema.
Jag är så ledsen på att de blir förargade på mig här på sjukhuset när jag ber om saker och är rättfram om det.
Imorgon ska jag upp och promenera med det samma på morgonen. Jag ska fortsätta att dricka och kissa och se om det höjer blodtrycket. Om blodtrycket hålller sig ska jag ska höra om jag kan få en Losartan till.
Var ligger Elin Wägner begravd?