Högmässa

  • Jag tror mig veta att du vet vad du vill prata om idag. 
 
Kan man lugnt säga. Jag vill prata om vår utflykt idag som gick till Lunds domkyrka. Vi åkte så pass tidigt att vi kunde gå ner till Stortorget och ta en kaffe för första gången på länge. Medan du var inne och köpte kaffe blev jag uppmanad av en kvinna att köpa en tidning Faktum för hemlösa, där de får en del av pengarna. Hon berättade att hon var från Rumänien, var hemlös och hade fyra barn. Vi väntade in dig och du swishade 100 kronor. Jag har hört talas om den tidningen och tror den är viktig. 
 
Vi gick tillbaka till Domkyrkan för vi hade varit där inom för att tända ett ljus till min avlidne andre man. Han pinar mig fortfarande. 
 
  • Du säger att han kommer till dig på natten? 
 
Han kommer till mig och står och tittar på mig. En gång för länge sen, jag tror det var 2005, så dog mannen jag varit förlovad med i min ungdom. Jag hade inte kontakt med honom på många år men hans dödsannons stod i tidningen. Jag minns att jag pratade med dig om det. Jag var så förföljd av honom. Så stod jag uppe vid sjön i Småland och tittade. Jag tänkte på honom - vi hade varit mycket ute på den sjön i min ungdom. Jag sa tyst för mig själv: "kan du inte låta mig vara, ge mig ett tecken". Och då steg en stor klar regnbåge framför mig. Och så släppte min oro och ångest kring honom. Sen letade jag upp hans grav och gick dit. Då fann jag att han låg mitt emot en lundensisk akademiker  som jag kände lite och uppskattade mycket. Då sa jag till dem: "kan ni inte snacka lite och ha lite trevligt. Ni kan få prata om mig om ni vill". Sen mådde jag bra. 
 
Men jag tänder ett ljus och låter det brinna ner, för min fd man. Det känns bra. Domkyrkan är en av de mest fridfulla platser jag vet. Uret, koret med Jesusbilden, orgeln som låter så mäktigt. Det finns många minnen också därifrån. Promoveringar: din pappas, din, din systers. Hedersdoktorers utnämningar. Otaliga begravningar. 
 
  • Det är något med ljuset och platsen och rummet. 
 
Det är vackert och fridfullt. 
 
  • Jag undrade ju när du berättade att din man kommer till dig, vad du tror att han vill, eller behöver? 
 
Jag tror att han vill ha förståelse. 
 
  • Och egentligen handlar det om dig. Vad tror du att du behöver? 
 
Spontant kan jag säga att jag saknar honom så mycket. Det har jag gjort ända sedan han lämnade mig för nästan 20 år sedan. 
 
Högmässan vill jag prata om nu. Den var komplicerad. Det var som en meny av aktiviteter. De pratade och gick fram och tillbaka. Svårt att håller reda på dem. Det var en stor flickkör från Uppsala och Lund. Blandade åldrar, mellan 7 och 17 kanske. 50 flickor. Det var inte mycket folk - bänkarna var tomma. Jag kände igen flera som varit där tidigare samtidigt som jag. Sen hör det till saken att jag ser dåligt. Hör dåligt. Psalmboken känner jag inte igen, jag kan psalmer men kunde inte sjunga med. Jag tycker om Kristi Himmelsfärd. Jag tycker om sagan om när han steg till himlen. Det fanns med i Predikan, sa du, men jag hörde inte det. Sen kom Nattvarden. 
 
Det är något som jag inte fångar, som gör att jag tycker det är skönt att vara med. Vad tror du det är? 
 
  • För mig är det rummet som inger lugn. För mig är det också en föreställning och jag som antropolog kan inte låta bli att observera ritualerna, klädsen, hur man rör sig, vad man säger och allt har en historisk  grund...jag tänker på sånt... Det strikta, allvarliga, den självmedvetna prästen som talar dialekt och sjunger falskt, och liksom flirtar sig fram till podiet...Skrämmande orgeltoner som ska stävja de troende så de blir fromma... 
 
När jag var barn så tvingade vi att gå på Gudtjänst, en särskild för oss barn. Det var påfrestande och jag kunde sitta och fantisera. Jag gick igenom alla fönster i hela kyrkan. Och sen tittade jag hela tiden på tavlan där framme, som föreställer Jesus på berget som lämnar ut ord till lärljungar. Sen föreställde jag mig att jag gick fram och dansade på altaret. Men det gjorde jag aldrig. En gång fick vi anmärkningar för att pojkarna hade skickat lappar och kantorn hade skvallrat. Vi fick bannor allihop. Jag hade inte gjort något, men fick bannor ändå. 
 
Det är nog kyrkorummet som är det bästa. Vi kommer säkert att gå dit igen. När vi åkte hem kom det massor av människor ur den Katolska kyrkan. Ett tag gick jag på Gudtjänst där. 
 
  • Du har ofta under mitt liv hört dig säga: ska jag bli religös? Var är det du leker med för tanke där? 
 
Jag tror att det är sant att det fanns en man som gjorde allt det som Jesus gjorde. Jag tror på den förebilden som Jesus är. Att han skulle vara Guds son och född av en oskyldig kvinna det vet jag inte  men att det fanns en man som gick omkring och hade fördragsamhet, och spred kärlek, det tror jag på. Det finns fler som har gjort det, till exempel Desmund Tutu. Han har för mig efterträtt Jesus. Jag tror på sådana grejer. Jag tror på folk som går på tvärt med det onda. Det måste man inte kalla religiöst. 
 
  • Vad är vi närmar oss när vi går till kyrkan tycker du? 
 
Domkyrkan är ju så mycket. Bara att vara i Domkyrkan är mycket. Jag kan titta på uret, det räcker. Jag tror jag närmar mig historien. Jag hör inte ett dugg vad de säger, jag ser inte så bra. Men jag kan gissa mig till och budskapen har inte någon större relevans. Det är något speciellt med hur det får mig att tänka. Idag tänkte jag mindre än andra gånger. Det var roligt att komma ut. Häftigt. 
 
När jag var mera rörlig så gick jag till Domkyrkans lördagskvällar under ett par år. Det var sång och vi stannade efter midnatt. Det var aktiviteter. Det var inte andakt utan samvaro, som man inte hade men som uppstod när vi var där. Det var berättande och sång. En kvinna brukade spela och sjunga. De perioder jag inte var i Lund, saknade jag att gå dit. 
 
  • Ritual, stillhet, samvaro ...det gör något med kroppen och livet. 
 
Man samlar sig. 
 
  • Jag kommer även i kontakt med livets förgänglighet så att den blir påtaglig på ett sätt som den inte får plats att vara i vardagen. Döden får finnas och måste inte vara så hemsk. 
 
Vi kan prata mycket om detta. Men nu blir det nog inte Högmässa på ett tag. Vi ska leta upp min mans grav, så kanske jag får ro från honom. 
 
Tillägg: 
Det är som det finns ett krav. Varifrån det kommer det jag inte. Att man ska tro eller inte tro på något. Det är som om man då och då måste gripa efter andlighet och sträva efter att förstå varför man finns till och vad som händer sen. Jag skiter i det. Jag behöver inte tro på något. Jag behöver inte heller inte tror på något. 
 
  • Har du tankar om vad som händer efter döden? 
 
Nej, det har jag inte. Det var ett par program på radio nyligen där de pratat om döden. Det går inte att grubbla ner sig i det där. Är det slut, är det slut. Är det tyst, är det tyst. 
 
  • Men ångest då? Dödsångest? 
 
Ångest för döden har jag haft sen min barndom. Jag var rädd att mina nära skulle dö. Det gjorde de ju till slut men jag hann bli vuxen. Så var det också annorlunda på landet. Man konfronterades med döden i vardagen när också djur dog hela tiden, eller blev slaktade, och man bodde nära varandra och folk blev sjuka och gamla. Döden var en nära bekanskap från 3-4 års ålder för mig. Så är det inte nu. Den är borta. På den tiden skötte man om de döda själv och kropparna fanns närvarande ända till de kom i graven men nu försvinner kropparna direkt in i begravningsentreprenörens penningavärld och vi har inte samma kontakt med döden. 
 
Som en gubbe på psykologen jag lärde känna någon gång sa: "det där otäcka, det talar vi inte om". Astrid Lindgren ringde sin syster och sa "döden, döden, döden". Så var det temat avklarat och de kunde de prata om annat. Det som är påtagligt för mig är att de flesta jag har känt lever inte längre. Det är många som är yngre än jag som har gått bort. Jag har letat upp mina gamla kollegor och det är bara få av dem som fortfarande lever. 
 
Väldigt ofta får man höra att den och den är borta.  
 
  • Det finns ju många sidor av temat död. Har du dödsskräck? 
 
Nej, jag har inte dödsskräck. Däremot tycker jag det är otäckt att man ska operera mig, ingripanden som jag inte vet hur de påfrestar kroppen. Jag är rädd för att plågas. Jag tror att jag kommer att leva länge till. I bästa fall somnar jag in som Meta Velander gjorde på sin 100 årsdag. Jag hade en kusin som blev riktigt gammal, hon åkte ut till sitt hus i Frösunda och de hittade henne efter att hon somnat in, lugnt. Jag förstår inte självmord. Jag tänker på Harry Martinsson som begick Harakiri, och dog av det. Alla andra som hoppat i sjön. 
 
  • De var väl plågade på olika sätt... 
 
Man åstadkommer så mycket skada på de efterlevande. Suicid är ibland en hämnd mot omgivingen. Karin Boye. Så tråkigt. Denna vackra människa. 
 
  • De kanske var färdiga med sina liv? 
 
Ja, jag kanske låter för katagorisk. Jag tycker ju också att man har rätt att bestämma över sitt liv.