Vis av år och levnadsglad
- Jag har tänkt på det här som du kallar sjukt gammal. Om vi börjar med gammal - vad betyder det för dig?
Ingenting. Jag har ingen känsla av ålder. Jag känner mig ibland som jag var 18, ibland som jag var 40. Jag har ingen känsla av att åren betyder något. Det är sant (skrattar). Jag har inte ens lust att skämta om det och säga att jag är 90 år ung och sånt. Men jag har levt i 91 år, det är sant. Det är en överlevnad.
- Du känner dig inte gammal?
Jag känner mig inte gammal, men jag har ju krämpor och rörelsehinder.
- Om man ska förstå dig med empati, vad är det som är viktigt?
Det är en svår fråga. Jag vill inte bli behandlad med ömkan. Jag behöver att man håller ut en hand och stödjer mig när jag behöver det. Att du torkar mig i mungipan när det sitter kvar tandkräm.
Jag har alltid beundrat den livsbeskrivning som utvecklingspsykologen Erik Homburger Erikson har givit, som slutar i att man kan vara vis när man är gammal. Eller att man är klagande och nedbruten. Man kan bli det ena eller det andra.
Jag kan njuta av de många år av erfarenhet jag har, de gör mig levnadsglad. Sen hamnar jag i situationer då jag tänker att jag inte orkar leva längre, men det är ork, trötthet. Men jag känner nu att jag har en uppgift. Eftersom jag är så levnadsglad och stark så vill jag berätta hur det kan vara att vara gammal. Det finns, som jag sagt tidigare, många som inte har förmågan att komma till tals.
Solen skiner. Och jag har fått tulpaner. Och jag har sovit på efterdagen. Och jag har inte vågat gå upp ur stolen sedan morgonen för att jag är rädd efter att jag hamnade på golvet igår.
Och jag väntar och väntar...