Söndagsgos
- Hur ser din eftermiddag ut idag? Vad har du på hjärtat?
Jag är väldigt trött. Det är så varmt. Grannen håller på att fixa träd och jag är rädd att han har varit med sin lie och tagit på mina träd. Grannar gör sånt. Jag kan inte göra något åt det här, där jag sitter fastlimmad i stolen.
Men jag har fått tag i boken som jag inte nådde innan. Den heter "Jag" och är skriven av Ulrika Ewerman.
- Har du läst den?
Nej, jag har bara bläddrat i den men jag kan behålla den några dagar till. Sen har jag fått låna tre andra böcker. "Skynda Älska", av Alex Schulman, "Bygdedjuret" av Sven Olov Karlsson och "Mödramärg" av Tina Harnesk. Jag kommer att sätta igång och läsa dem väldigt snart.
Sen har jag haft besök av en dotterson, med fru och två små barn, en tre-årig pojke och en 5- månaders flicka. Dottersonen är psykolog och vi blev överens om hur skola är tråkig och förfärlig för många barn. Han gör vad han kan för att de ska slippa bli ADHD-barn och istället komma in i en verksamhet som de har glädje av.
Det roliga var att när de var ute och körde en dag så blev de påkörda av en man, inte mycket, men så pass att de stannade och talade men mannen, som var en äldre man. När han hörde dottersonens efternamn kände han igen det. Dottersonen trodde då att det var hans mamma han kände, men inte alls. Han kände en annan kvinna och det var mig han kände till som pedagog och som han sa att han hade lärt sig mycket av.
- Hade han varit din student?
Det vet jag inte. Men det roliga var att sen berättade dottersonens fru att hon också hade träffat på en man som kände till mig och som hade haft glädje av att använda sig av mina böcker och mina föreläsingar. Sedan diskuterade vi - pang på rödbetan! - uppfostran och vad som kan vara bra och viktigt för barn. Och vi enades om att man ska vara snäll, lojal och förstående.
Jag berättade för familjen att när mina barn var små hade vi en barnflicka, som man hade då. När jag kom hem en eftermiddag från jobbet var hon helt uppriven. Min son var kanske 7-8 år och han och hans lekkamrater hade kissat i krukväxterna. Jag reagerade till barnflickans förskräckelse inte alls på det. Jag sa något i stil med att "det är väl bra fär krukväxterna". Hon var upprörd för hon tyckte att jag skulle läxat upp pojkarna och straffat dem. Men jag lät det bara vara. Detta fick min son höra många år senare då han träffade barnflickan i något sammanhang. Han kissar i vart fall inte nu i krukväxter så vitt jag vet; han är skötsam och välutbildad... men har inte tappat sin lekfullhet.
- Hade dottersonen läst denna blogg?
Ja, de tyckte den var fin.
- Vad tänker du att bloggen betyder?
Jag hittar trådar som jag väver in för att plocka upp längre fram i bloggen. Jag kommer att diskutera litteratur. Jag kommer att diskutera pedagogiska frågor, barn. Och världsläget. Men jag vill också beskriva det lilla livet jag för i mitt hem dessa dagar, som sjukt gammal, över 90 år.
- Tänker du att folk inte förstår vad det innebär?
Det är så många som är i samma situation som jag som inte har möjlighet att uttrycka sig. Det är verkligen inte ett lätt liv att leva, när man är gammal.
- Vem vill du ska läsa?
Alla som vill. Människor lika dem jag mötte då jag var yrkesverksam. Det var vanliga människor, tänkande människor.
- Vill du att folk ska följa din blogg?
Ja tack, gärna! Och jag vill gärna skapa debatt. Jag vill gärna komma i dialog.
Min dotterson, hans fru och jag enades om att det skulle vara någonting att åka till Washington, en stor skock människor, och skratta ut Trump. Gapskratta så vi trillade omkull. Vi skulle vara många och jag skulle vilja stå längst fram, i min rullstol och skratta. Han är inte rolig, men han beter sig som en pajas. Det är hemskt.