sjukt gammal

Nu har vi bloggat i en vecka, mamma. Hur är det att vara bloggare? 

 

Det känns bra. Egentligen har jag längtat efter att komma till tals på olika sätt. Jag har ju försökt uttrycka hur det är att vara gammal och behövande och få sitt privatliv och hem invaderat av okända människor, till exempel genom att jag deltog i en vetenskaplig undersökning kring hemvård. Men också genom de många skisser jag fått fram under flera år, av vilka vi har lagt in några här redan, och kommer väl att lägga in fler. 

 

Vi som har hemtjänst kan bli fullständigt förlamade och indragna i det här så kallade vårdandet så att  vi tappar alla andra tankar och intressen. Att tala om det i en blogg gör att jag värjer mig mot förlamningen i att vara i beroendeställning till  vårdgivare. Jag har ett levande liv i att jag läser många böcker varje dag, jag lyssnar på framför allt radion, jag följer med i världshändelserna. 

 

• Så att du får möjlighet att formulara dig är viktigt men också att tänka att det kanske är någon annan som läser - är det viktigt? 

 

Ja, jag tror inte många vet hur det är att vara gammal och behövande. 

 

Idag har jag läst två böcker och så har jag tänkt på en tredje. Den boken jag först vill nämna är Alex Schulmans bok "Skynda att älska" från 2009. Det är en bok som jag har läst förut men nu lånat på nytt. Den är full av kärlek och skriven på ett vackert och varierat språk. Jag tycker alla människor borde läsa den och begrunda det han säger. 

 

• Hur berör den dig? 

 

Den berör mig då den handlar om Alex, hans mamma och hans syskons förhållande till fadern, Allan Schulman, i barndomen, men också i faderns åldrande och död. Det intressanta är att jag för många år sedan träffade denne Allan Schulman när han var TV producent i Malmö. Han var inspirerande. Och Alex är också en person som förutom i boken, i allt som han har företagit sig, skrivit och gjort, bara ger och inspirerar. 

 

Jag tog själv vara på mina föräldrar och i synnerhet min mamma på hennes ålder. Jag skyndade att älska. Jag kan tycka att kommande generationer missar den chansen med oss gamla. Vi är här på utmätt tid. Det är så dags att gråta på begravningen. 

 

Så har jag också läst, om inte hela, en bok av Sven Olov Karlsson, som heter "Bygdedjuret". Den är säkert intressant. Men den handlar så mycket om trångsynthet i närmiljö, på landet, i den lilla bygden och byn, och trångsynthet också individuellt i författarfiktionen av en sjukdom. Den boken är trång. Överallt är den trång. Full av oginhet och motsättningar. Det finns det för mycket av. 

 

Sedan har jag letat efter en författare som har fått SVTs lyrikpris i år för boken "Ingenmansstrand". Han heter Nils Åke Hasselmark, och är 90+. Men jag inte riktigt kunnat sätta mig in i hans böcker ännu. Jag får återkomma till det. 

 

Sedan har jag ivrigt lyssnat på radion, och bland annat följt ett program som handlar om prostatacancer hos män och konsekvenserna av detta och hur roligt det kan bli ändå om man går på tai-massage och tränar sin penis. Man får kanske oanade lustupplevelser både när man är ensam och när man är tillsammans med någon. 

 

Men inte nog med det. Jag har återigen tänkt igenom hur jag ser på världen, nu i dessa tider. Jag såg att Göran Greider talade om att Sverige måste rusta upp. Jag blir egentligen så ledsen. Han brukar ju tänka på annat sätt. Man ska inte rusta för krig - man ska rusta för fred. Om vi tog alla miljarders miljarder som nu äggs på krigsmaterial och upprustning och så kallade säkerhetsfrågor, och lade dem till att hjälpa barn och människor i världen som lider av svält och sjukdomar, så skulle världen bli starkare. Då skulle vi inte behöva krig. Vi behöver fred. Vi behöver skydda klimatet, djuren som är utrutningshotade, skydda mångfalden, bekämpa AIDS och andra sjukdomar. Ta bort myggor som ger konstiga febrar. Det behöver vi. 

 

Vi behöver bygga upp de förstörda delarna efter krigen i Gaza och Ukraina. Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Jag blir så ledsen så att det som jag upplever som jobbigt i min vardag inte är något alls att gräma sig över. 

 

Jag skulle också vilja säga det, att utan dig, min dotter så skulle jag nog inte ha klarat av hemtjänsten. Det finns ingen som talar om vad anhöriga betyder i vården, men jag kunde se hur andra patienter som låg på sjukhuset bredvid mig i somras, som var utan stöd av anhöriga var de helt utlämnade åt byråkratin och de som bestämde över dem. 

 

Min tre barn gör mycket för att jag ska kunna överleva i den situation som jag befinner mig i. 

 

Nu mätte jag min saturation som var ovanligt hög, den låg på 93, och jag blev så glad! 

 

• Du ser, det gör susen att blogga! 

 

 

Tove Jansson