Om att springa in för att springa ut
- Hur gick morgonrutinerna idag?
Jo, morgonen gick bra. Men jag tror jag vill berätta om morgonen senare, och först berätta om natten. Det har varit en outhärdlig natt. Först och främst så ska jag säga att de hemtjänstare som kom på kvällen utövade sin vanliga stress. Det är de två som är överstressade. De kommer in till mig för att gå härifrån. De vill vara färdiga redan innan de börjar. Om jag tittar ner mot deras ben så ser jag hur de springer från det ena till det andra över golvet. Och det är ju deras arbetssituation. Det är underbemannat. Det är inte ovanligt att man också är ganska hårdhänt när man hjälper mig, och när man tar i mig, i all denna brådska.
Jag märkte redan när jag fick respiratormasken att det inte stod rätt till med hur den satt. Men jag kunde inte komma på vad det var för fel. Jag berättade det för kvinnan som hade satt på den och hon gjorde vissa korrigeringar i remmarna. Men det tryckte och klämde och flyttade sig över näsan under hela natten. Jag led, och tänkte "jag tar av den, jag tar av den" men jag gjorde ändå inte det. Så jag låg 13 timmar med den som jag brukar. Men apparaten visade 14 s.k. "händelser" på skärmen på morgonen, och de visar att det är något fel som jag inte vet vad det är. Bland annat kippar jag efter luft genom att ha munnnen öppen. Jag sov väldigt dåligt och i bara korta stunder.
Men fötterna var snälla. Och kroppen låg relativt bra. Inga drömmar minns jag. Och jag vaknade rätt glad också.
- Ibland kan du ju rätta till det själv under natten, men gick inte i natt då?
Nej, jag försökte. Jag släppte ner den från fästet upp på huvudet men då bullrade den och väsnades. Sen drog jag åt där nere, men det var något med hur håret låg som jag inte kunde nå och rätta till. Nej, jag klarade det inte.
- Det är inte värt att ringa dem eller larma så att de kommer och hjälper dig?
Jag kan inte ha några främmande människor som inte vet vad det handlar om som kommer in.
- Det är nattpatrullen du menar, som du inte känner, och de känner inte dig.
Ja, det menar jag. Alternativen jag har är att ta av mig den, eller att stå ut. Jag valde att stå ut.
- Hur är det med näsan?
Den är öm. Jag har plåster men har inte tittat på såret. Det skaver.
Sen har jag haft lite uppfostrande diskussioner med mina hemtjänstare som kom nu på morgonen. Jag har talat lite grann om hur man tar i mig. Och det har jag gjort genom att beröma den kvinna som tar i mig på ett bra sätt. Jag sa att just hennes sätt att ta av mig strumporna är föredömligt.
- Vad är det hon gör?
Flertalet tar i strumpans tåspets, i båda strumporna samtidigt och drar av. Hon tar av dem en i taget och uppifrån benet och ner mot foten. Det kan förefalla oerhört petigt från min sida, men jag hinner inte med i min tankegång om man drar av båda strumporna samtidigt. Jag måste liksom vara med när man gör varje aktivitet med min kropp. Man kan inte klä av och på mig som om jag vore en docka. Jag är en levande människa som måste hinna vara med i det som jag är med om, även i de mest banala rutiner. Det är också medicinskt då min andnöd blir hemsk om jag blir stressad.
Om detta talade jag vänligt och humoristiskt idag på morgonen.
- Som jag uppfattar detta så handlar stressen inte om hur mycket tid de har utan om takten, och om fokuset de har (eller inte har) på dig?
Det är inte riktigt sant för de är inställda på minuter. De har till exempel på sitt schema att de ska komma till mig 08.04 eller 12.26. Där är tiden som de ska ta sig mellan de olika hemmen inte inlagd. De har långa sträckor att fara med bil. Jag kallar det minutvalsen.
- Men de som lyckas ta i dig och hjälpa på ett sätt där det inte gör ont, de har väl inte mer tid?
Nej, de har lämnat stressen bakom sig och behandlar mig på ett milt sätt, och gör allt tillsammans med mig, i en dialog.