sjukt gammal

 

Jag tränade mig på att göra skisser, bland annat för att du uppmuntrade mig och tyckte de var roliga. Då gjorde jag en till. När flickan kom på lunchen och hon hade hjälpt mig upp ur stolen så sa jag till henne att det kanske vore bra om jag vore i två bitar. Hon säger ofta inget men hade något ljud för sig, och sen sa hon att vi kan ju ta dig i en bit. Jag tror kanske att hon inte förstod, men i själva verkar är det så att jag känner det som att man sliter mig åt olika hålla. Man håller i en lem och drar och någon annan drar åt ett annat håll i en annan lem. De har ju så bråttom också. Så sa jag att vi kanske ska slänga huvudet på golvet. Det kommenterade vi inte mer. I själva verket så drar man av mig huvudet varje gång tröjan ska av då den förs hårt över huvudet. Jag måste hålla emot med händerna annars trillar huvudet på golvet, som jag visar på bilden. Huvudlös är jag ofta. 

 

Den sista bilden visar hur jag sitter på min rullstol och sträcker mig ut mot det stora livet som är där utanför. I själv verket kom jag på att jag inte ens når det lilla livet där jag sitter i min vrå. Jag försökte förgäves att få tag på min servetthandduk som låg 2-3 centimeter från mina fingertoppar. Jag var tvungen att torka mig på tröjan men det är tröjan van vid. Och jag är ju en dräglande kärring så jag får väl vänta tills någon kommer och hjälper mig. 

 

Så kom jag på för några dagar sedan att jag har ett helt fönster bakom mig, dolt av gardiner för solens skull och som har tre, fyra eller fem fina krukväxter som jag aldrig hinner se. Och så har jag mitt skrivbord som jag aldrig kommer in till där jag längtar efter att sitta och skriva vid min dator och ordna med mina böcker. Så också mitt lilla liv är ytterst begränsat. 

 

Det är väl för tusan inte konstigt att jag har tråkigt och är nedstämd? 

 

Jag har ju en källa till information som jag ständigt njuter av och det är radion. Idag har jag hört på ett flertal program som har varit intressanta. Ett handlade om prostatacancer hos män och finns i tre olika inslag. Man behandlar i programet hur fruktansvärd denna typ av cancer slår mot mannen och individen i sin kraft och man diskuterar, hur mannen kan få hjälp, faktiskt inte bara bot utan förbättring av livet. Jag går inte in på detaljer ur programmet utan säger att det är otroligt bra och borde lyssnas på av många. Inte bara om man är man, utan anhörig eller överhuvudtaget för att få en bild av hur cancer inverkar och hur man kan tänka om sjukdomen. 

 

Det var flera andra program idag men jag tror inte jag orkar prata om dem nu, utan vi får kalla detta en dag. 

 

Solen skiner lite extra så fåglarna är igång. Jag ser fram emot en ny tradig natt som jag lider mig igenom. 

 

Jag kom på en sak till. Jag tänkte efter hur många klockor jag har. Jag håller ju på mycket med klocktider. Jag har två som jag tittar på ständigt, sen har jag en som du tittar på, den lilla röda, sen har jag en på telefonen, och det finns en på TVn när den är igång. 

 

Tycker du jag ska plocka undan klockorna? Jag har almanackor också men de visar fel månad. 

 

• Klockorna visar bara en slags tid, klocktid. Det finns ju andra sätt att tänka tid. 

Jag har skrivit om det i min bok: tiden som försvann. 

 

• Försvinner tid alltid? Kan vi inte säga att vi fågar tid istället?