sjukt gammal

• Godmorgon! Ska vi tänka kring hur vi kan fortsätta med bloggen nu när vi liksom lagt ut ett stort fält fullt med många teman som vi kan lyfta tillbaka in, från och med nu? 

 

Jag tycker inte att jag är riktigt färdig än. Jag skulle vilja få fram bättre hur liten min värld är, och jag skulle kunna göra det genom att beskriva hur denna morgon har varit. 

 

• Tror du inte att det har framgått hur liten din värld är? 

 

Nej, jag tycker inte det framgår. Låt mig säga att det kan symboliseras av att jag när jag som nu vaknar på morgonen kvart i sex, tittar ut genom fönstret och ser, genom en lite trekant två duvor. Precis i den trekanten längst upp i fönstet, sitter de och vänslas med varandra på taket. Den är så liten den trekanten och det är så underbarat att de sitter så att de passar in i den. Så liten är min värld.

 

Det betyder att allt jag smågör är väldigt stort för mig. Jag tar mina mediciner på morgonen i en ritual, först den ena koppen och sen den andra (kopparna är smutsiga eller fuktiga för de är odiskade, så att tabletterna fastnar utan att jag märker det, och jag får ta dessa senare), och sen dricker jag försiktigt Proviva, sen skriver jag på vår chat, sen bajsar jag på mig, snyggt idag (det gjorde jag faktiskt innan jag tog medicinerna, men det var väldigt snyggt idag, inom ramarna, s.a.s), sen har jag TVn på och lyssnar på den, så dricker jag försiktigt te och så ligger jag och väntar.

 

Idag kom den ena flickan tidigt, redan 07.10. När jag lite förundrat frågar om detta, säger hon att hon vill komma före den andra kvinnan. Den andra kvinnan kommer efter en kvart och i en rasande fart hjälper hon mig med morgonrutinerna och sedan dunsar de ner mig i stolen. När jag sitter där, säger den ena kvinnan att hon måste iväg, och så rusar hon ut genom dörren. Jag bryr mig into om att fråga utan jag tar min inhallation, med det för den väntande personalen påfrestande lugn som jag måste ha för att inhallera väl. Om du visste hur tålamodsprövande det är för personalen att jag andas lugnt. Jag känner att de står och hoppar på stället för att jag ska bli färdig. Oftast lämnar de mig ensam med inhallationen och pysslar med til exempel blöjorna i papperskorgen, så jag får ropa dem tillbaka för att få den andra puffen.

 

Jag kollar att allt jag behöver finns på plats, som telefon, värmedyna. kontrollen till stolen, frukostens olika komponenter. Att alla lampor är släkta, att gardinerna är öppnade, att jag har en servett att torka mig med. Den är SÅ liten, min värld.

 

I mitt huvud rasar känslorna över att Israel har angripit Gaza igen. Jag känner den vanmakt som jag tror vi är väldigt många som känner. Hur länge ska människor dödas, hur länge ska barn dödas? De säger att det var många barn som dödades denna gången. I min lilla värld tänker jag på detta och käkar en massa godis samtidigt. Skumbananer och chokladkakor.

 

Igår sa jag att jag kommer att ta upp en fråga av samhällelig natur som jag tänkt i hela livet mycket på, nämligen frågan om straff. Jag känner mig inte redo för det idag, men vänta bara, där har jag mycket att säga. 

 

Så tänker jag med glädje på mitt besök på lungkliniken igår, hur de snälla kvinnorna behandlade mig. De prover de lyckades ta efter mycket smärta visade på förbättring i min syresättning och min allmänna kondition. Det var inte stora förbättringar, det vet jag, men den snälla kvinnan framställde det på ett sådant sätt att jag känner mig väldigt lyckat. Det känns bra att ligga när natten kommer, 13 timmar med respiratormasken och att ha den störande, ljudliga luftpumpen också inkopplad. 

 

Jag berättad det för personalen idag och jag fick mumlande gensvar som kändes som om de gladde sig tillsammans med mig. Hemtjänstkvinnorna som besökte mig idag är båda utbildade till läkare i sina hemländer. 

 

Det var det hela. 

 

• Du känner dig färdig där? Struntade du in min fråga i början? 

 

Nej, jag tror inte det. Jag tror att jag gav dig svaret med en beskrivning av hur vi kan fortsätta. 

 

• Ja...vi är ju överens om att bloggen handlar om hur det kan vara att vara sjukt gammal. Och det innebär att det blir ett brett fält eftersom det finns ett långt och innehållsrikt liv i grunden och för att det vardagliga riskerar att på ytan, tränga undan det rika som ändå finns kvar hos dig och i dig. Jag hoppas ju att vi ska kunna inte bara hitta bredd utan komma till lite djupare tankar om vissa av de teman som kommer på tal i vår dialog.