Bananflugor och ableism
- Vill du att vi gör om det vi tappade bort igår. Vi blev ju av med ett långt inlägg...
Jag vet inte...Vi återkomma till det som stod i det inlägget så småningom om du frågar mig och vi pratar vidare. Men jag kan börja i dagen.
Jag minns att jag sa igår att jag var nedslagen och att jag var less på livet. Det är jag idag också. Jag tror att det var då jag sa att jag har en tanke om tid: att jag förlorar tid. Jag går miste om tid. Inte sällan är det när du är borta så att jag inte kan göra något utan jag sitter fast i skiten. Just nu är du ju iväg på arbete och jag sitter verkligen fast. Igår satt jag hela dagen i samma ställning i denna stol, som fastklistrad. Det verkar bli så i helgen som kommer också. Jag fick ha en lång "padaver" denna morgon så att de inte skulle skicka den kvinna som släppte mig på golvet ensam till lunchbesöket. Med henne ensam vågar jag inte komma upp och ännu mindre att hon sätter mig tillbaka i stolen. Men jag har ingen möjlighet att säga det till ledningen för det bara blir mitt fel om jag säger något.
- Det blir pekpinnar tillbaka. Jag vet, jag har erfarit det också, som anhörig. Det är absurt. Det gör så stor skillnad för dig både fysiskt och emotionellt att byta utsikt, eller hur?
Ja, att vidga mina vyer. Det är till och med så att kunna resa mig upp och komma fram till balkongdörren och se ut i trädgården, innebär en lättnad och upplivning för mig. Det är hemskt att vara så stillasittande.
Då kan jag gå tillbaka i tiden, så som vi gjorde i bloggen som försvann igår. Jag berättade om tiden före den påbörjade hemtjänst-närvaron, i mitt hem. Det var i mars 2022 som jag började med hemtjänst - när du skulle vara i Sydafrika och arbeta. Innan dess gick jag på bio en gång i veckan, gick och dansade, och körde med bilen runt och träffade människor på fik och till lunch. Jag fick på massage och på yoga. Glasfusion och målning. Det fortsatte jag friskt med fram till september 2022 då jag bröt benet och inmobiliserades i hemmet, en längre tid. Det var då hemtjänstlivet började krama musten ur mig. Nu sitter jag här med de sista resterna av mig själv.
- Jag tänker att vi ska skriva ut vad som ligger bakom din oro kring hemtjänst. Exemplet om den hemstjänstpersonal som du inte vill ska hjälpa dig, handlar inte hon henne utan om din totala medvetenhet om att nästa gång du trillar, eller egenligen statistiskt sett till och med, så kan ditt liv förändras fullkomligt om du bryter lårbenshalsen eller bäcken. Du är skör, sårbar och du vet det. Jag lovar dig att hemtänst också vet det. Men det lyckas inte trygga dig tillräckligt.
Jag är alltid rädd, men jag litar mera på vissa.
- Det finns något väldigt positivt med att du kan bo kvar hemma.
Jag ska lämnar inte det här hemmet i livet, jag lämnar det med fötterna före.
Vi pratade om en massa böcker igår i den texten som inte kom med. Det var bland annat George Orwells bok "1984". Men vi pratade också om bananflugor. En kemist på radio sa att man ska inte ge dem levande till grodan. Det fick mig att tänka på hur jag tänker om djur. Hur rädd jag är om allt levande, från spindlar till mal och bananflugor. Det tror jag inte att man i allmänhet är. Man ser på djur på ett sådant sätt att det är farligt för dem att leva i människors närhet. De kan bli "borttagna" om de inte är till lags...om de är i vägen på något sätt. Det gäller vilda djur också: varg, lo, räv, djärv. De jagas och ska decimeras.
- "Ableism" är ett uttryck som används i vissa sammanhang, både för djur och människor. Det översätts till "förmåga", men handlar som jag ser det om produktivitet så att det landar i nedsättande attityd mor personer eller djur med "funktionsnedsättning". Det finns en norm för hur man ska vara för att vara fullgod och för att få leva värdigt. Har man en viss typ av brister som gör att man belastar produktionssystemet så riskerar man bli nedvärderad. Det ligger nära ålderism, kan man säga.
Jag orkar inte gå tillbaka till böckerna - vi kan spara på diskussionerna om min litteraturläsning till ett senare tillfälle. Jag är inte tillräckligt glad för att prata om det just nu.
Jag ser fram emot en ledsmam helg då jag sitter kvar i stolen. Jag tänker att jag ska försöka komma igång med mitt skiss-ritande igen. Under tiden hemtjänten etablerade sig hos mig så ritade jag över 100 bilder från episoder som jag var med om med dem. De är riktigt roliga de flesta av dem. De handlar om det sjukt gamla, denna tant och hennes äventyr i vardagen.
Solen skiner. Jävla anamma.
- Hur hittar du ditt jävla anamma, idag mamma?
Jag hittar det om jag vet att jag ska kunna komma ut. Jag kan inte vara BARA sjukt gammal. Jag kan vara en levande människa som har ett liv med men också bortom dessa väggar, denna stol och denna hemtjänst.