Kvinnor jag tänker på
Var bor du lilla råtta?
I en hatt.
Vad gör du klockan åtta?
Jagar katt.
Hur många ungar har du?
72.
Hur mår din gamle far då?
Si och så.
Tycker du inte den är söt?
- Jo. Vi sjöng den när jag var liten.
Det är Britt G. Hallqvist som har skrivit den. Det var ett långt fint radioprogram om henne häromdagen. Om allt hon gjorde och allt hon skrev. Det var en del jag inte kände till. Jag visste inte att hon hade fyra barn. Det var en svärdotter till henne som var med i programmet och presenterade texter och gav information.
Hela livet som jag kände till henne så har jag följt hennes texter och njutit av dem. De är så livsnära och bejakande. Jag vet inte om ni läste någon av hennes barnböcker?
- Jag tror det. Hon översatte mycket också.
Ja, svåra texter, till exempel Faust. Ingemar Bergman ska ha kallat henne Britt Geniet Hallqvist. Hon översatt väldigt många texter. Hennes bran brukade säga att hon satt och "faustade". Jag tror hon samarbetade med Tove Jansson. Men hon var inte på god fot med Astrid Lindgren.
Jag har inte någon odelad förtjusning av Astrid Lindgren även om jag tycker om mycket. Jag tycker om "Mio min mio" och hennes dagböcker från kriget.
- Vad är det du är kritiskt mot.
Jag gillar inte Pippi Långstrump. Jag vet inte varför. Jag som gillar kaxiga barn, och barn som är framåt, men det är något i Pippi Långstrump som jag inte tycker om. Jag kan inte sätta fingret på det just nu.
Tillbaka till Britt G. Hallqvist som jag inte minns om jag träffade. Däremot lärde jag känna hennes bror som hette Eberhard Nyman. Jag lärde känna honom väldigt väl när han hjälpte mig och tog hand om min svägerska när hon fick en färlossningspsykos. Det har jag berättat om här i bloggen tidigigare. Sen var det så att vi på min institution gick till Grands lunchrestaurang några gånger i veckan och där strålade vi samman med ett gäng läkare, bland annat Eberhard Nyman och några andra läkare som inte var psykiatriker. När han var på humör så kunde vi prata mycket. Vissa dagar pratade han inte. Jag tyckte mycket om honom. Förutom att han var en klok psykiatriker så var han en klok människa.
Jag hör mycket på radio. Jag såg delar av en film...
- På radio?
Nej, nu pratar jag. Jag följer med på radio och på TV. På TV såg jag en film som jag såg som mycket liten flicka. Barnen från Frostmofjället. Min mamma var mycket filmintresseard för min räkning. Redan när jag var lites såg vi Snövit och jag blev rädd. Sen cyklade vi till Tjuread bygdegård där de visade filmer ibland. Där såg vi filmen "Barnen från Frostmofjället". Den grep mig hårt. Nu såg jag den på TV för någon dag sedan. Jag såg inte hela, utan början och slutet. Då kommer jag ihåg när den var teater. Den sattes upp som en pjäs på Unga Klara i Stockholm av Susan Osten. Jag blev inbjuden tillsammans med någon man från Umeå, av Susan Osten, att kommentera pjäsen och prata med publiken om den.
Idag hörde jag om en annan kvinna. Hon skulle ha fyllt 100 år i år. Kerstin Thorvall som väckte rabalder på sin tid med sin frispråkighet. Det var tre personer som kommenterade i ett program om henne. En författarinna började med att säga: jag tyckte inte om Kersting Thorvall. Det var nog så att många tyckte att hon var alltför frispråkig och lössläppt. Hon talade om sin otrohet och si kropp och sina män. Hennes debutbok hette Det högst förbjudna, 1976. Jag tyckte inte om henne heller, men hon var frisk på att prata. Hon skrev en bok om åldrandet som känns intressant. jag har läst den men minns inte detaljerna. Jag tror den hette upptäckten. Den handlar om hemtjänst också. Om hur man är utelämnad som gammal.
Sen går livet vidare i fullständigt elände. Alla pratar men de svältande får inte mat. Det är en verklig katastrof, men också skamligt. Hur kan vi göra så? Jag tänker mig att tusental drönare svävar in i rasade fart och släpper ner mat i överflöd. Man måste kunna köra drönare på natten.
Men det är krig även på natten.
Jag hade en underbart fin natt med min mask. Jag har tagit extra hjärtmedicin idag och känner mig på något sätt bättre. Jag hade bra saturation på tummen, 93.