När jag var kviga...
- Så...vi sitter här och väntar.
Ja, just det. Och jag säger så här: alltid denna väntan. Och oron.
Jag har haft en natt med respiratormasken på, i 13 timmar, vilket är andra natten som jag lyckades med att h den så länge igen. Det var inte förrän jag tog av den som jag kände hur hårt den klämt och tänderna var öma som de brukar vara ibland. När jag mäter värdena på saturationen senare på dagen ligger de på 89. Jag känner mig bättre när jag har masken längre på natten. Men sen också denna väntan. Jag ältar och ältar vad som ska hända när hemtjänsten kommer på morognen eller senare på dagen. Nu på morgonen överraskade de mig med att komma redan 07.20. De stannade i 20 minuter så det gick med en rasande fart. Dessutom sparade de sina röster genom att inte tala till mig eller kommentera det jag sa. De stirrar stelt framför sig och fortsätter med sitt arbete med mig. Jag hade ont i fötterna en del av natten och på morgonen var de så ömma när jag skulle ställa mig upp. Det påpekade jag. Inte en min i dessa zombie-ansiketen. Sen håller de på att gå efter 20 minuter utan att ge mig inhallationen. Som väl var kom jag ihåg det själv innan de var ute genom dörren så jag ropade dem tillbaka. Den stressade kvinnan som kom på lunchen stannad i 4 minuter.
- Vad hinner hon på den tiden?
Hon hann ge mig soppa och Proviva. Hon glömde att ge mig min medicin och inhallationen. Hon diskade nog upp några tallrikar också. Jag ropade henne tillbaka så att jag fick lite sallad. Förresten, hur mår mina groddar i köket?
- Jag har vattnat dem. Men jag tror du ska ha dem hos dig så att du ser dem.
Ja, det är 14 dagar de har stått.
- Ja, vi får nog göra om dem.
Det som är mitt problem är att jag ältar och ältar i förväg om vad som ska hända och är orolig och så kommer de och det blir värre än jag tänkt mig. Det är så tråkigt att vi inte kan ha en medmänsklig situation...
- ...utan att du aldrig vet hur du ska bli bemött? Det är det du menar?
Ja. Det finns ju de som gör det bra med mig. Det kommer en kvinna och förhoppningsvis en man som jag vet tar det lugn, som pratar med mig - som månar om mig.
Men nu lämnar vi det. Nu ska vi gå på födelsedagsfest. Men också det våndas jag lite för.
- Vad är det då som oroar dig?
Det är för många människor. Jag vill ju ändå vara där.
- Behöver du sitta lite avsides?
Jag kommer också att känna mig utanför för folk pratar med varandra och vänder ryggen mot mig. Jag vet inte. Jag brukar få god omskötsel av min son. Men folk är så självupptagna var man än befinner sig.
- Och du är inte det?
Nej, det tycker jag inte. Jag skulle gärna vilja att man registrerar mig som närvarande.
- Att du känner dig utanför har vi pratat om innan. Vad är det?
Det är att omgivningen umgås och jag tas inte med i samtalen.
- Har det att göra med att du känner dig isolerad i din vardag?
Ja, ja. Jag har en rolig historia från min barndom som jag får se om jag kommer ihåg och kan berätta nu. De satt i en familj och pratade med varandra. Frun i huset skrek högt och ville komma in i samtalet. Hon sa med hög röst: "när jag var kviga..." Hon skulle berätta något om en ko. Hon sa det två gånger och sen sa hennes man till henne: "det var minsann länge sen du var kviga egentligen". Och då upptäckte hon vad hon sagt och det blev ett skojigt uttryck.
- Jag minns att mormor brukade säga det.
Ja, vi sa det ofta för att påkalla uppmärksamehet.
Nu kan vi sluta. Nu går vi på fest!