Historien ekar
- Kallt ute idag.
Men humlorna tränger sig på.
- Kommer de in till dig?
Nej, har sett dem utanför. Det finns ett humlebo nära och de är lite påfrestande för så fort dörren är öppen vill de komma in. Det är mest synd om dem men det blir rätt störande också.
- Varför är det synd om dem?
För att de är olyckliga när de är inne och de kan dö. Ibland hamnar de på andra våningen och sen faller de ner och dör. De har ingen mat inne. De är viktiga insekter så jag är rädd om dem. De har haft ett bo i ett hörn på altanen men risken är också att de bygger bo i fågelholkarna.
Men det är ju ett roligt problem, att ha ett stort gäng humlor här. Det kan man bara vara lycklig åt.
Jag hade en händelserik natt med en hel del vakentid, beroende på att masken pustade och pös, och vandrade på ansiketet. Jag stod ut i 12 timmar och 59 minuter. Jag känner mig som en hjälte. Jag hade ont i mina ben och fötter en stor del av tiden. Så grunnade jag på mitt öga.
- Just det. Jag har pratat med ögonkliniken på SUS i Malmö idag och sköteskan var väldigt tillmötesgående. Hon kan boka in en tid till dig så fort de har fått remissen från den andra kliniken. Ibland funkar vården!
Jag vill komemntera attt jag ser allt snedare och snedare med ögat nu när jag fått veta att linsen sitter på sned. Man är självsuggererande. Fast jag har stått ut med detta väldigt länge så blir det väldigt påfrestande nu. Men jag vill poängtera en annan sak: jag är ingen sjuk männikska utan en människa med många år på nacken. Jag tror det är viktigt att säga att efter många år av levnad så blir kroppen försliten i många funktioner.
- Det är det du menar med sjukt gammal? Inte gammal och sjuk...
Jag har försökt att undvika att lyssna på radion eller se på TV om olika katastofer i världen. Men det är omöjligt att inte ta till sig en del. Så jag ägande mig åt att lyssna på historiska katastrofer i stället för de som pågår nu. Jag lyssnade på ödet som kom att drabba Greve Folke Bernadotte som mördades i Jerusalem den 17 september 1948 av en israelisk terrororganisation för att han pläderade för att de palestinska flyktingarna skulle få återvända till Israel och Palestina. Historien ekar när man sätter sig in i det hela. Och gråten stiger i mitt bröst när jag tänker på att Gazas befolkning inte har fått några förnödenheter sedan i början på mars. Jag skulle vilja skrika. Men vad hjälper det.
Så hörde jag en väldigt intressant diskussion. Det var årets litteraturpris som Sveriges Radio ska dela ut. Jag hörde en jury diskutera - märkvärdiga som de var - en första bok, nämligen "Helga" av Bengt Olsson. Den är också, i och för sig, märkvärdig. De märkvärdiga människoran ska sen utse en bok av fyra utvalda som var och en kommer att diskuteras.
"Helga" är en andra bok av Olsson som bygger på den bok Hjalmar Söderberg skrev om "Doktor Glas" 1905. Det finns mycket att säga om de böckerna. "Doktor Glas", "Gregorius" och nu "Helga". Men det gör jag inte. Jag säger inget. Jag hörde nämligen något annat som gjorde mig förtjust. Det var en bok av Christoffer Carlsson som heter "En droppe blod". Under många år har jag tyckt att denne man, Carlsson, har gjort ett blekt intryck men idag fick han mig att känna mig helt i linje med hans tankar. Han blommade upp och blev mycket intressant när han berättade att han skriver inte en bok med något bestämt slut utan han börjar en bok med en mening och sedan fortsätter han, och texten utvecklar sig som av sig själv. Sen kan han komma att överarbeta texten gång på gång och gära den bättre men han vet egentligen inte när han börjar en bok, var den kommer att sluta. Det var så fantastiskt. Det är precis som jag gör, och jag njuter.
Jag önskar att jag skulle kunna komma igång och skriva de två-tre böcker som jag har som en tanke här och en tanke där. Jag får nog börja med det imorgon.