sjukt gammal

Jag tycker det är för lite i min värld. 

 

Jag hörde idag om två deckare som är skrivna om barn. Då kände jag saknaden i hela mig att jag inte kan sitta och skriva. För drygt ett år sedan planerade jag en bok tillsammans med en av tjejerna som jobbade på hemtjäsnten. Vi skulle skriva den tillsammans. Det var kanske mest jag som skulle skriva, men hon skulle deltaga. Hon skulle vara kriminolog. Hon längtade efter att syssla med det. Men istället blev det att hon skulle utbilda sig till sjuksköterska. Då skrev vi delar av en bok som handlade om ett barn som försvann på ett roligt sätt. 

 

• Vi kanske kan skriva en deckare här! 

 

Ja, det kunde vi göra! Jag kan den utantill. 

 

• Inte idag väl? 

 

Nej. Imorgon.  Ja, imorgon kan jag utveckla första kapitlet. Vad ska vi göra av lilla hemtjänstflickan?

 

• Hon kan väl vara med. 

 

När jag låg på sjukhus så skrev jag ett brev till henne. Men det kom aldrig något svar. 

 

• Men du minns att hon var noga med att skilja det privata och jobbet. 

 

Jag vet. Hon var noga med det. Att vi kom så nära varandra vet jag inte riktigt varför. Det klickade till. Lilla vännen. Vad jag tycker mycket om henne. Hon brukade hålla mig i handen. Så fick hon kraft och så fick jag kraft (gråter). Jag längtar så efter henne. 

 

Det var en till tjej i den personalgruppen som jag kom väldigt nära. Hon var fantastiskt omtänksam och rolig. Och så den andra lilla kvinnan som jag skrev en dikt till. Hon var så hövisk.

 

Jag fick veta idag av en av peronalen att hon upplevde att hennes handledare på sköterskeutbildningne hon går ville vara kompis med henne. 

 

• Istället för att handleda? 

 

Kompis som handledare. Det ledde till att hon visste allt om handledarens personliga liv. 

 

• Och inget om utbildningen? 

 

Jo, hon sa att hon lärde sig mycket i utbildningen men det var mest för att hon hade kontakt med patienter som hade somatiska problem. 

 

Man får ett helt nytt liv till sig genom att så många männiksor konfronteras med en. 

 

• Du tycker ändå att välrden är liten, fast den blir större på det sättet? 

 

Den är extra liten för att de har så små världar. Men jag lär mig en saker.

 

Igår talade "den snälle mannen" mycket om den nya unga kvinnan som börjat jobba. Jag tyckte hon var säker och duktig ett tag när hon började, men under hand verkar hon fullständingt ha tappat fattningen och framför allt förstår hon inte vad jag säger. "Den snälle mannen" som sjunger mitt namn när han kommer och är väldigt rar mot mig - jag sa till honon "du måste hälpa henne". Då sa han att han vill att jag ska hjälpa henne och då sa jag: "nej". Bestämt nej. Det är inte jag som ska gå in för att lära de anställda i hemtjänsten hur de ska vara. Det kunde han inte riktigt förstå. Jag sa att jag kan vara vänligt och snäll och visa, men jag kan inte lära dem hur de ska vara i hemtjänsten. 

 

Sen glömde han alla sina ytterkläder och grejer i trappan. Vi hittade det på eftermiddagen och jag ringde och sa till honom. Han sa att de kan vara där, han behöver dem inte utan hämtar dem sen. Där låg också nycklar som går till deras kontor. Jag undar om det inte är lite fel att göra så - att glömma kvar nycklar hos mig, som vem som helst kan ta och komma vidare med. 

 

• Jag skojade om att han kanske vill flytta in till dig.

 

Ja, jag ska skoja och fråga om han vill bo uppe eller nere. 

 

Men det är väl också så att han släpper lite på det där strikta och slappnar av med dig. Det är ju det som gör att han heter "den snälle mannen". Han vet ju också att det inte händer något med nycklarna när de ligger här. Han gör en riskbedömning. Eller hur? Det är ju en del i att lära sig att vara hemtjänst. 

 

• Jaha, du menar det. 

 

Jag tycker inte det är omoraliskt. 

 

Nej, det är det inte. Men vad skulle cheferna tycka om det? 

 

• Tack och lov så är vi inte chefer. 

 

Ja, det är sant. Jag gjorde en lite djupare analys coh funderade på hur de anställer folk. Den nya flicka är landsmaninna till "den snälle mannens" fru. Så kommer hon hit och får de mest ogynnsamma arbetsförhållanden. De jobbar på minutschema och har så många besök att göra varje dag och har ansvar för ensamma. På lördagar och söndagar är de bara två personer per pass. De har så ont om tid. Den nya flickan som var säker i början är stressad nu. Hon springer på krökta knän, runt och virrigt, på ett artigt sätt för att visa sin välvilja eller vad det är. Det är sådan utsugning. Jag lider och kan inte göra något åt det. 

 

• Hur har du hanterat det i ditt tidigare liv, när du märkt att folk pressas i sina arbetssituationer? 

 

Då har jag protesterat. Och det har jag fått fan för många gånger. Jag har blivit utslängd från styrelserum när jag protesterat. Och jag gick inte ut. Ordföranden bad att jag skulle gå och jag sa att han inte kan slänga ut mig. 

 

Det sorgliga jag har i det avseendet är två gånger då elever på min arbetsplats tog livet av sig, vilket hade föregåtts av att deras lärare bar sig väldigt illa åt mot dem. Jag vet hur de våndades - de som burit sig illa åt. Jag vet att jag hade varit väldigt vänlig och tillmötesgående mot de kvinnorna som sedan tog livet av sig. I ett av fallen hade jag haft henne i undervisningen och berömt henne för att hon var bra. Det berättade jag även för den lärare som brukade kritiskera henne för att hon inte presterade på rätt sätt. 

 

Jag vill påminna om hur jag berättat att jag lärde mig att alltid ringa till en person som jag tänker på efter det som hände med min svägerska. Jag talade alltid om det som var bra hos mina studenter och lyfte det som skulle förändras som just något som kunde jobbas vidare med istället för att klubba ner dem.

 

Makt, makt, makt.  Mäns makt. Det var ofta mäns som var hårda, men inte bara, det var kvinnor också. Nu orkar jag inte prata mer om det. 

 

• Blir du trött eller uttråkad? 

 

Nej, jag tycker det är hemskt.  

 

• Ja, och det händer ju framför ens ögon ofta. Jag funderar över litenheten i din värld och handlingsförlamingen som du uttrycker. 

Jag känner mig  väldigt stark. 

 

• Det blir som en stor kontrast mellan din känsla av att vara handlingsförlamning och din styrka. Det finns ingen paradox i att vara både handlingsförlamad och stark. Det intressanta för mig är vad du ger uttryck för. 

 

Jag sitter still och ser på hur dumt är. Rätt som det är vänder de koppen på rätt håll istället för att sätta en upp-och-ner. Människor kommer på hur de ska göra om de får vara i fred. 

 

• Jag undrar vad det är i det som du lever nu som skiljer sig från hur du levt tidigare? 

 

Ingenting. Mer än att den kvadratmeter jag lever i under dagen finns runt stolen jag sitter i på dagen och en annna kvadratmeter runt sängen på natten. 

 

• Men känslan av att vara låst är fysisk - du är beroende av andra för att kunna röra dig och utföra din vardag. 

 

Ja, det är sant. Men det är inte det...Det är att ingen förstår hur det är att vara förlamat besutten på samma plats dygnet runt. Det är ingen som förstår det. 

 

Imorgon ska jag berätta om flickan som jag hjäpte under ett helt år att kunna röras sig. Mona, som var förlamad.