sjukt gammal

• Vad ska vi fortsätta på idag, tycker du? 

 

Först vill jag säga att jag är överlycklig över att vi är i samma rum. Det känns som att jag har säckat ihop av lycka av att du är här och jag låter alla problem komma över mig och vältra ihop mig. Jag har ritat en liten vanlig skiss som är mig själv som en liten katt - en anti-katt. Jag kan förklara den här nu. 

 

Alla ord som jag kan är nej-ord. Det är nej, nej. nej. Det är inte, inte, inte. Jag vill inte, jag kan inte. Ingenting. Och slut. 

 

• (Skrattar)

 

Du skrattar! 

 

• Ja (skrattar mer) 

 

Jag har precis alla de ord som man inte ska ha om man är Erik Homberger Erikssons tjej som 90+. Jag vet inte om jag är 90+ ens. 

 

Och så har jag annat i huvudet. Jag har en dikt av Lukas Moodysson  - regissören som har börjat skriva igen. Dikten heter "Bergkristallen". Den är så innehållsrik så att jag måste läsa den om och om igen. Den passar precis i den sinnesstämning jag har. 

 

Jag har hört ett radioprogram som handlar om att murklan är i det närmaste utdöd och det i sin tur ...blår... ja, så kan jag inte prata utan jag smubblar över orden. 

 

Murklans utdöd beror på att skogar avverkas och att granbarkborren grasserar. Det där tycker jag är konstigt. För bara för några veckor sedan hörde jag att granbarkborren har slutat grassera. Men det är ju som med mig: allt som sägs är illa. Allt är egentligen bara skit. Murklorna dör, granbarkborren har kul i träden... Ja... 

 

Och jag ska inte. Jag ska inte nånting. Jag kommer ju inte ens ut i skogen för att titta efter murklorna som inte finns. Utan jag sitter här i min stol. De som skulle ge mig träning för att jag skulle kunna gå igen efter stroken - de tanterna, fysioterapeuter, de har bara försvunnit. Det är snart ett sedan jag fick stroken och 8 månader sen jag kom hem. På korttidsboendet fick jag tärning men sen har det bara varit strul och komplikationer. 

 

• Jag tänker ju att du mycket väl vet hur man går, men du vet inte hur man tränar sig att gå när man är vuxen. Eller, hur ser du på det? 

 

På sätt och vis vet jag hur man gör det. Och det fick jag hjälp på jorttidsboendet. Jag blev överens  med personalen där om att jag måste samordna mina rörelser med min andning. När jag gjorde det så kunde jag ta steg. Att jag blev i dialog med personalen i träningssituationen berodde på att jag öppnade samtal om annat än mitt gående så att både mannen som tränade mig och jag tänkte på annat och att stegen och min andning skedde automatiskt och utanför mig, på något sätt. Jag hade den avväpnande öppningsrepliken till min tränare och de andra som hjälpte jag då jag frågade: "har du flickvän?" "Eller du kanske har pojkvän?" Och sen skrattade vi så att magarna gubbade och så tog jag mina steg. Vi hade helt enkelt roligt när jag tränade. Nu ska jag inte gå in på hur jag inte träninar i de här situationerna. Nu får du ett nytt ord: jag har gett upp. 

 

• Vad har du gett upp? 

 

Allt. 

 

• Exempel? 

 

Att kunna gå. Men utan att tänka på det tog jag på morgonen mätaren av saturationen och jag satte den först på ett finger, och där kom det inget, sen släntade jag över den på lillfingret, höger, och slötittade på den. Och så dog jag: mätaren var på 99! Det har jag inte haft sedan jag låg på sjukhuset och hade syregas i tub i näsan dygnet runt. Och det stannade kvar på det värdet idag. Jag tog 8 bilder. Jag satt med lillfingret i behållaren och hade normal syresätting. Förklarar det du, dotter min?!

 

Igår kväll var du och jag starkt bestämda att jag skulle ha appraten hela natten i 13 timmar. Du satte på mig den och den satt bra. Det var 0 läckage. Jag låg bra, och jag hade fötterna lösa och lediga och inget ont i dem. Jag somnade. Och så plötsligt vaknade jag med ett ryck av att jag hade något våldsamt ont i magen. Jag låg kvar och det slet i magen på mig. Det gjorde ont i ansiktet också. Och det kliade på kroppen. Efter ett tag stängde jag av syreapparaten och det blev tyst i rummet. Men det hjälpte inte. Det gjorde ont i håret, så till slut tog jag också av respiratorn. Jag hade då legat drygt 4 timmar. Det var ju inte som vi bestämt. Jag förstår ingenting. 

 

Jag hade så ont i ansiktet. Det var liksom kramper i munnen. Ont i tungan. Sen tycks jag ha somnat och vaknade 6.30. Då hade jag fortfarande ont i magen och i ansiktet. Jag tog mina mediciner och efter kanske en halvtimme lättade det i magen. Jag kunde hålla mig tills jag kom ut på toaletten. Och då...jag säger det väl: då hade jag diarée. Ansiktet hade jag ont i ända tills jag hade duschat.

 

Egentligen är det här med ansiktet och kramper i ansiktet som kommit till och som oroar mig mest. Nu är ju min tanke att jag ska vila mig i natt helt och hållet från apparaterna, Inte minst med tanke på att jag hade 99 i saturation. Det är nånting som inte riktigt går ihop med vad de säger på Lungkliniken och vad läkaren där övertalar mig till.

 

Respiratorn i sig, utan syreapparten ska ge mig kapacitet att andas på rätt sätt med min kropp. Lungläkaren pläderar för att min dåliga andningsteknik bland annat beror på att jag har ölmage. Nu tror jag att jag har använt den apparaten - trots mina dubier när jag började - och det har betytt att jag har lärt mig att djupandas. På något sätt har jag för mig att det ska räcka. Jag tror att jag andas nu.

 

Men jag är ju så osäker på mig själv, det hör ju till, jag tror inte på mig själv, och jag kan ingenting, enligt mig själv. Men jag tror faktiskt på att aktivitet hjälper. Jag mätte saturationen i morse efter att jag duschat och varit igång. Inatt låg jag i sängen och gympade, guppade med rumparn, viftade med fötterna och lyfte med armarna och ryggen. Då jag är aktiv med min andning.

 

Det kan jag inte annat än att tycka att jag kommer fram till. Det är en kamp. Titta på min lilla anti-katt som kryper ihop på skissen och säger: nej, nej, nej. Det är jag. Just nu. Och jag ska läsa Moodysson och rapportera vad han säger, nästa gång från min lilla värld. Och murklor kommer jag aldrig att kunna leta upp i skogen.