Vårdtankar

  • Igår skrev vi in två teman som du kommer att vilja skriva om hör i bloggen: ditt läsintresse samt några personer, Farbor Gustav, Farbor Kalle, mor, far, Jonne och deras ålderdom, tror jag. Men nu hade du ytterligare något annat du ville skriva om? 
 
Ja, nu sitter jag i foajén på sjukhuset i rullstol, och leker gubbe med hängande huvud ibland och gumma med öppen mun ibland. Ibland sitter jag som mig själv och ser väl inte så galen ut. 
 
Det har varit en pinsam dag med många missförstånd. Det var ingen som brydde sig om mig på morgonen. Efter kl 5 då man tog prover, så låg jag ensam med respirator-apparaten på till kl 9.30. Jag hade sovit ensam på rummet, nöjd med natten (fast apparaten säger att det läckte för det var röd gubbe). Jag vaknade till någon gång men den här insomningstabletten är bra, för jag somnade om. Klockan 9.30 kom din syster. Vi plockade av masken. Sen kom pinsamheterna slag i slag genom meddelandet om att jag ska åka hem imorgon och diskussioner som jag inte hade väntat mig. Kvinnan som levererade besked sa fel och ändrade  sig inte, att jag skulle skötas av primärvården. Det stämmer inte och hon gav sig inte. 
 
Så småningom fick din syster henne att förstå att det var bestämt att jag ska till dagvården för hjärtsvikt här på lassarettet. Då sa hon att det var det hon hade menat. 
 
Sen blev det långa diskussioner kring om jag bedömde att en gubbe kunde köra upp mig på rampen eller inte. När jag sa att andra kan hjälpa till sa hon att hemtjänsten absolut inte får hjälpa till. 
 
  • Men det behövs väl inte att de gör? 
 
Nej, men dessa diskussioner ville hon föra. Efter många om och men lade man om min armbåge igen och satte salva. Man har som väl var glömt min urinblåsa. Den fungerar bra nu. Jag har inte heller fått en Losartan till som jag menar att jag behöver. 
 
  • Ska du säga det igen? Det har du sagt nu varje dag ett tag... 
 
Ja, jag säger det för att jag är tjatig. Det vill jag vara. Jag kommre att lämna det här stället imorgon och tyst säga: "Fuck you, vården. Ni klarar er bra utan mig".
 
Sen var det något som jag kom att tänka på igår. Nämligen orglar. Jag såg ett orgelbygge på TV. Då fördes jag tillbaka till min barndom, till kyrkan i byn som har en förunderligt fin orgel, byggd av någon kännd orgelbyggare som jag inte minns namnet på just nu. Det fanns en kantor som spelade på den. Det var Robert i Söragårn, som ville att vi barn skulle stå bredvid orgeln och sjunga så att det passade när han trampade på sina trampor och tog fram olika harmonier - vi skulle sjunga olika läten till det (skrattar). Det var så svårt att hänga med och klara av det. Det där med att sjunga i kör som man tvingades till så mycket när jag jag var barn och ung...jag ska återkomma till det lite senare... 
 
Jag vill först berätta att jag själv lärde mig att spela vanlig orgel uppe i Söragårn hos Robert, hos den kantorn jag nämnde. Jag lärde mig som om det var ett piano. Jag gick dit ofta och spelade och sen hade jag föreställnignar och familjen kom och lyssnade. Jag spelade långa stycken. Jag blev väldigt duktig. Det gör att jag egentligen skulle kunna spela på pianot jag har hemma. 
 
  • Jag tror aldrig jag har sett dig spela. 
 
Jag har gjort det i omgångar. Sen tog er till pianolektioner. Det var därför jag köpte pianot. Mitt lilla fina piano. 
 
  • Jag trodde det var "mitt"? 
 
Ja, det är ditt! Jag lånade ut det till en kvinna som hade det men sen fick jag tillbaka det. 

Det här med körer. De kom redan i småskolan att man skulle stå i kör och sjunga i kyrkan. Det var så jobbigt. 
 
  • Vad var det som var jobbigt? 
 
Jag kunde inte utestänga hur de andra sjöng. Det stod en kvinna och tutade bredvid mig så jag inte kunde höra hur jag själv sjöng. Hon sa till mig hela tiden hur jag skulle sjunga också. Det vare hon som så småningom bjöd in oss på bal till officersmässan. 
 
  • Där du träffade Kurt? 
 
Ja. Men till slut gjorde jag så att jag kom försent. Vi hade körerna på någon morgonstund på läroverket. Jag såg till att jag kom försent ftill kören, med en ursäkt att bussen var sen eller något. Så jag slapp kören ett slag. 
 
Orglar är ju väldigt fina. Jag har ofta varit i Domkyrkan och lyssnat på den vackra antika orgeln där. Orglar tycker jag om. Körer tycker jag inte om. 
 
  • Finns det något i vården som du har fått nu som ändå har varit bra? Något som har hänt som varit givande för din hälsa? 
 
Jag förstår vad du menar. Jag har varit så mycket in och ut. Det svåra är att jag skickas hem innan jag är färdigbehandlad. Det klart att det är bra att jag får vård men jag tcker det skapas problem. 
 
  • Som hade kunnat undvikas? Jag håller med att organisationen gör att folk förblindas för personliga behov, och det är rutiner som styr. Det som kallas "upplevelser" eller "berättelser" kring den egna hälsanfår inte gärna plats. Och det försvårar återhämtning och läkning. Det är en forskare som heter Sarah Ahmed som skriver att institutioner är designade för att misslyckas. 
 
De enskilda människorna som arbetar inom vården beter sig som om de vore så självsäkra. Jag tror att de är väldigt osäkra men framställer sig som självtillräckliga. De lyssnar inte. De bossar på. Det finns de som är värre än andra. Men det finns även enskilda människor so är förtjusande. Jag är förundrad över hur förvirrade läkarna är. Sen, de här murarna som sätts upp mellan varandra. Att de inte kan komma sig för att prata med en kardiolog. De gör det bara inte. 
 
  • Du har ju pratat med en snäll kardiolog för länge sen. Men sen blev det ingen mer kontakt där. 
 
I denna sista omgången så är det mer än någonsin så att det är du och dina syskon som har skött min vård. 
 
Igår började din syster diskutera olika möjligheter att ta blodtrycket och det framgick hur det kan variera beroende på hur det tas, och med vilken typ av manschett. Ni har gått in och tagit över vården, framför allt har du skött omvårdnaden, och dina syskon gått in i det medicinska. Jag kan inte som gammal och  mycket försvagad klara den hårdhänthet som jag bemöts av. 
 
  • Det kanske är något bra: att det trots allt finns utrymme i organisationen för att vi går in och styr och ställer. Öven om vi måste slå oss fram och stöter på motgångar och motstånd.
Sen är det alla dessa provtagningar som görs där varje provtagare har sina egna normer som de bedömer mot, och där de struntar i vad jag säger. 
 
  • Jag har de senaste dagarna sett exempel på motsatsen men de flesta förlitar sig på värden. Jag tror att värden kan vara bra men bara i samspel med din berättelse och uppelvelse. Det konkreta exemplet är din urinblåsa. När den var för full fick de tömma den med kateter, och sen ville de skanna för att ha koll på dess innehåll så den inte blev för full, med risk för inflektioner och sprickning. Men under hand som du blev bättre i dina kaliumvärden och annan läkning så började du känna  kunna dig kissnödig igen. Det missade de att fråga om, och istället försökte de insistera på att värdet, mätningen, var det enda som hjäpte dem att ha koll. Men jag tycker jag de har varit bättre, nu på senaste avdelningen, på att ta in hela dig. Jag minns sist du var inlagd, när en läkare sa till dig att hon inte kunde bry sig om  din andingsproblematik eftersom du var inlagd för en stroke. Så har de inte resonerat nu utan det har tagit till sig en helare bild med tankar om samband mellan olika värden och symptom.  
 
  • Du kommer hem friskare imorgon än du var när du kom in i alla fall.